Därför är min blogg så spretig

Jag har alltid försökt få min blogg att symbolisera vem jag är och min resa genom livet, det är troligen därför den ibland kan kännas spretig med olika ämnen till höger och vänster. Men det finns en del saker som jag alltid återkommer till i bloggen, jag pratar här om min förkärlek till tatueringar och musik. Jag har alltid älskat musik, vilket min sambo nog kan intyga då jag allt för oftast har hörlurar på mig där det spelas allt från hårdrock till reggae. Musiken speglar oftast hur jag mår för dagen, ibland är det tung dödsmetal medans andra dagar spelas det oldschool techno eller trance. Musik gör att jag jag orka ta mig igenom dagarna, det stänger oftast ut många av mina dåliga tankar.


Om vi nu skulle byta ämne och skriva lite om paralleller mellan tatueringar och musik så för mig personligen handlar det nog mest om att jag alltid varit i den kulturen och det kom som en naturlig del att tatuerar sig, hårdrock och tatueringar känns lika naturligt som att man ska har spagetti till köttfärssås. Jag var dock för osäker på vad jag ville ha , samt tyckte jag det kändes otäckt att tänka på bläck under huden. Men jag var alltid så avundsjuk på den som faktiskt hade gjort tatueringar och det dröjde ända tills jag var 36 innan jag gjorde min först tatuering, det blev ganska naturligt min dotters namn. Det har nu gått 5 år sen jag gjorde den och jag håller nu på att göra klart min vänstra arm, som har blivit en symbol för resan jag gjort för att hitta mig själv. 

Samma gäller det med musiken för mig även om den är föränderlig och inte permanent som en tatuering, det spegla väldigt mycket en resa genom tiden och vem jag är och hur jag har varit genom åren. 

När man hittar något bra på Youtube

Photo by Panos Sakalakis on Unsplash

Tänkte att vi börjar måndagen med att vara lite positiva och jag hade därför tänkt dela med mig av en kanal på youtube som jag nyligen hittat.

För några dagar sen råkade jag sitta på Youtube och slötitta på videor, från ingen stans dök kvinnan Minniva upp och jag fastande direkt för hennes versioner av gamla hederliga hårdrocks låtar. Har man som mig lyssnat på hårdrock störta tiden av livet så kommer man med en gång känna igen dessa låtar, har ni inte lyssnat på dessa band så tror jag ändå ni kommer uppskatta musiken.

Ta och surfa in på hennes kanal Minniva Official !

Låt oss hylla Avicii!

Photo by Alex wong on Unsplash

Som ni märke så kommer jag inte uppdatera så frekvent på helgerna, detta är för att det finns så mycket annat som måste göras.Jag kommer lägga in lite korta inlägg likt det här, nog om det här!

Idag tycker jag vi hylla en stjärna som gick bort allt för tidigt.

Givetvis pratar jag om Avicii!

Hans musik har berört många och kommer att beröra många generationer efter oss, själv låter jag musiken ovan bli en hyllning.

Chester Bennington

MAIRO CINQUETTI/REX/SHUTTERSTOCK

Den 20 Juli 2017 så slår det ner som en blixt från klar himmel “Chester Bennington är död”. De hade hittat honom död, självmord enligt rättsläkarna.

Sångare i Linkin Park och även i sitt egna band Dead by Sunrise, men han var nog mest känd för sin röst. Denna röst som fångade min uppmärksamhet 2000 med skivan Hybrid Theory och låtar som In the End och One Step Closer. Detta var den enda skiva jag ägde med bandet, för i min värld 2000 så var Nu-Metal något som var fult att lyssna på. Man var inte hårdrockare om man lyssna på Linkin Park, de var inte redig hårdrock.  För jag var ju hårdrockare och då kunde jag absolut inte lyssna på Linkin Park.

Men visst var vi många hårdrockare som lyssnade på dem i smyg, jag fick till och med min syster att köpa den  julklapp till mig så jag kunde säga att jag hade fått den.  I själva verket så var det den skivan jag lyssnade mest på under en lång tid. Men det kunde jag inte säga till mina vänner “de riktiga hårdrockarna“.

Bandet utvecklades med åren och blev mer och mer ett redigt bra rockband, men mitt minne kommer alltid vara In the End & One Step Closer. Mycket tack vare Chester Benningtons sång i låtarna.

Musik på Silfverforsen


Söndagen den 2/7  så var  75 % av Riksreliket på Silfverforsen för att leverera lite musik,  som vanligt gör de mig inte besviken med sina låtval. Med en blandning av Irländsk folkmusik och egna texter så får vi i över en timme uppleva den härliga atmosfär som jag förknippa Riksreliket med. Karljohan briljera med sin sång på den klassiska låten Whiskey in the Jar,  PO  som är ny i gänget går inte av för hackor på Riksrelikts egna låt Krigarkvinna, här leverera han den med både känsla och passion. När Jan går upp på scenen efter några låtar och drar ett par låtar med Riksreliket så inser man faktiskt hur bra det här gänget är. De är alla väldigt duktiga musiker individuellt men som band är de fantastiska, lite synd att att Jim inte var med den här gången dock.

Filmat av Martin Andersson på Creativelife.nu.
Vi var inte många som tittade men det var tillräckligt för att det skulle bjudas på en härlig atmosfär där man lätt kunde sjunga med i många av låtarna, när Karljohan drar igång med låten “Passa varandra så bra” så blir både jag och tjejen väldigt glada.

Så på det hela taget var det en mycket trevlig eftermiddag på Silfverforsen trotts det något nyckfulla vädret som var.

Fler bilder kommer att komma upp i galleriet när jag hunnit redigera dem.