Att tappa kontrollen


När jag tappar kontroll då är det inte något bra, känner en början till att tappa kontrollen nu. Det här är något som skrämmer mig mycket, det slutar alltid illa när det här händer. När jag äntligen hade börjat få kontroll över allt som händer så slits det från mig, börjar tappa den gradvis mer och mer. Jag vill inte det här men kan inte rå för det, men det är svårt att inte tappa det just nu.

Jag är en person som måste ha total kontroll över mitt liv, vill gärna vet vad som ska hända veckor innan det händer. Omöjligt kanske men det är på det här sättet som jag har kontroll, tappar jag kontrollen så hemsöker osäkerheten mig. De här demonerna är absolut inte snälla, de får min hjärna att gå på högvarv. Jag blir oftast osäker på framtiden, vad som ska ske eller vad som ska hända.

Börja min hjärna gå på högvarv så händer det aldrig bra saker, nej det är absolut ingen bara ide att tappa kontrollen. På något sätt måste jag få kontroll över allt igen , gärna total kontroll.

 

Vaknade med ångest

Idag har dagen varit mest ett vakuum, känns som att jag vandrat i en dimma och försöker slå mig ur den.

Vaknade med ångest idag, det blev inte bättre under dagen utan den eskalerade och blev värre. Tänkte att om jag tog en långrunda så skulle den släppa, inte gjorde den det alls. Hjärtklappningarna ökade, känslan av att vilja krypa ur kroppen och springa ifrån den. Men ångesten finns där och den försvinner inte för att du vill det, har försökt sova bort den men det hjälper inte heller.

Dimman tätnar och känslan av vakuum slår mot mig hela tiden, hjärtklappningarna har försvunnit men det finns efterdyningar som en fruktansvärt trötthet.

Vad kommer då ångesten från?
Jag kan bara gissa, troligen handlar det om allt som sker i mitt liv nu. Jag vill poängtera att jag är glad och ser fram emot det som kommer, även om det kommer med en viss oro för mig.
Det är bara resan ditt som är jobbig, lite kämpigt för oss båda, även om det kommer bli bra. Förändringar är något som vi alla måste hantera, vissa inklusive mig har väldigt svårt att hantera det.

Okänslig eller bara förnuftig?

12576362_10153844134123571_1691331149_nAtt jag aldrig kommer att bli den där pappan som engagerar sig i skolan eller försöker bli vän med det andra föräldrarna är något som jag förstått är sticker i mångas ögon, skulle aldrig falla mig in att sitta och snacka med folk som ärligt inte ha samma intresse eller försöker förstå att jag inte bryr mig om bilar mm. Jag känner att så länge det inte är ett ämne som intressera mig eller (om andra inte är) intresserade av det jag gör så får det vara. Det är väl klart jag kan sitta och kallprata lite men är ämnet inte intressant så resonera jag varför ska jag fylla min skalle med det?

Det låter som jag är okänslig och en ganska bitter person men sanningen är den att jag faktiskt är en persons om bryr mig väldigt mycket om mina vänner och de runt omkring mig, det är mitt val att lägga mer energi på de än på triviala problem som en person i min dotters klass skulle säga till mig. Jag har mycket kärlek och omtanke att ge men då ska det vara på mina villkor och inte på ett påtvingat möte genom skolan eller liknade.

Vill med det här inlägget klargör att jag visst bryr mig men att jag väljer att lägga fokus och kärlek på de personer som betyder mycket för mig.