Sticky Dirt – Out Of Order

Sticky Dirt leverera nu sin andra platta och här snacka vi rock på hög nivå, som de flesta vet så gillar jag det här bandet och det är väldigt svårt för mig att vara opartiskt då man så gärna vill att alla låtar ska vara bra. Men sanningen är att även den bästa musikern kan göra en och annan dålig låt, men har då Sticky Dirt missat något på den här plattan.

Svaret är att jag var lite orolig när jag hade hört låten ”Favorite Green” då den inte alls lätt som en typisk Sticky låt, men skam den som ger sig, det är bara ta plattan från start och lyssna igenom den så inser du ganska snabbt att det här är en platta som håller och är precis så passa Sticky det bara kan bli.  Gillade ni deras förra platta så kommer ni älskar den här, missa för allt i värden inte covern på på Staten och kapitalet.

 

Battle Beast – Bringer of Pain

Battle Beast leverera här sitt fjärde album ”Bringer of Pain” som är det tredje albumet som Noora sjunger på, det är en sångerska som vet hur man ska leverera ren heavy metal med fart och en kraft som gör att man inte kan sluta rycka med i låtarna.

Har man lyssnat något på dem och känner till bandet lite så kommer man inte bli besviken på det här, samt så kommer du inte kunna sluta sjunga med i låtarna trotts att du bara hört dem en gång,jag lovar dig att du efter en lyssning inte kan sluta utan du vill höra mer. Jag skulle vilja säga att det här är en skiva med det klassiska soundet som Battle Beast leverera till oss, varför ändra ett vinnande koncept.

Det här är en heavy metal platta med ett jädra tryck och det är så vi känner till dem, odjuren gör oss  inte besvikna den här gången heller.

In Flames – Battles

ladda-ned-2In Flames har aldrig varit mitt favorit band men nu när de släpper plattan Battles så är jag benägen att säg att det här är något av det bästa jag hört från dem sen Clayman.

Det andas In Flames i varenda ton som ljuder ur högtalaren, det här är så bra att jag är beredda att ändra hela min uppfattning om dem och nästan säga att det här är året skiva.

Det finns väl självklart några låtar som är något bättre än de andra men överlag är det här en skiva som håller en jämn kvalitet på låtarna, man hittar alltid några nya riff eller en baston som är lite så där extra bra.

Det här är särklass en av de bästa skivorna detta året och min favorit låt är In My Room.

Vill avsluta recensionen med att säga..
Shut Up And Take My Money

Amaranthe – Maximalism

amaranthemaximalismcoverNu har jag lyssnat igenom skivan MAXIMALISM med Amaranthe och jag är inte alls så där jätte nöjd med den här skivan, jag hade nog förväntan något mer än dagishårdrock. Visst det finns några redigt bra låtar på skivan, men om man jämför med MASSIVE ADDICTIVE som var en självklar höjdarplatta i mitt tycke, de hade lyckat med allt på den skivan.

Här brister de på många punkter och det gör mig rent arg och jag blir mycket besviken på hela plattan, Elize Ryd, Jake E. Lundberg & Henrik Englund Wilhemsson är tre sångare som passar väldigt bra ihop och de har de visat på både MASSIVE ADDICTIVE och AMARANTHE men på MAXIMALISM så når de inte upp till den graden och det är mycket tråkigt för jag är säker på att de hade kunnat göra bättre än det här.

Sluta göra dagishårdrock och gå tillbaka till att göra redig hårdrock som känns ända ner i fotknölarna.

Starkaste låtarna är Limitless  & Fury på hela skivan enligt mig.

Sadie – Madrigal de Maria

dakmrs-56Att jag är ett stort fan till japansk musik är ingen hemlighet. Jag hittar alltid något nytt och intressant i de banden som kommer därifrån. Vad jag gillar med banden är hur de utvecklas och inte stanna i samma fack hela livet ut.

Sadie är en av de mest framgångsrika nykomlingarna i indies-världen. Deras hårda och agressiva men ändå melodiska sound har gett dem många fans och fantastiska skivförsäljningar. Det är inte bara deras skivor som säljer slut, utan även nästan varje konsert. Bandet startades tidigt 2005 och har än så länge inte bara fått popularitet i Japan, utan i hela världen.

Den 16 oktober 2013 släppte Sadie Madrigal de Maria som jag helt hade missat så det var av en ren slump jag råkade dyka på skiva, vad som slår mig är att det hårt och det tungt, det är även väldigt melodiöst. Det finns spår av aggression och väldigt mycket känsla i hel albumet.

Låtar som The Requiem och Madara får min hud att resa sig . Det här är bra och då menar jag att det är grymt.

Hammercult – Steelcrusher

300dpi-Hammercult(Gammal recension)
Från Israel kommer de här killarna som enbart har en fullängdare och en EP i bagaget innan de släppte det alster jag håller i handen nu, men vad gör det?

Här är det hårt tungt och en jävla massa aggression. Bandet är helt nytt för mig trots att de funnits sen 2010 och redan 2012 släppte de sin första fullängdare vid namn Anthems of the Damned. Vad som skrämmer mig är att jag helt och hållet har missat dem.

Som jag skrev i inledningen, så är det här en hård skiva med attityd, sången är lite vass och skrikande men det gör inget för det passar bra in i hela deras sätt att spela. Mina tankar går en del till Children of Bodom fast det här är snabbare och en aning tyngre sen har Yakir en bättre röst tycker jag.

I stället för att skriva en massa onödig fakta som ni oftast ändå struntar i att läsa så tycker jag ni ska kolla in dem.

Det här är en helt klart femma och är hittills en av de bästa skivorna jag hört 2014.